I unga barnsben fanns redan kärleken och viljan att hjälpa andra med att lyssna, att göra bättre och lättare för alla. När andra var ledsna eller arga skulle de göras glada. Tyckte det var konstigt att inte alla hade samma egenskap såsom att se allt positivt eller att göra problemen mindre och att istället finna lösningar. På senare tid har det funnits många tankar om varifrån denna fantastiska egenskap kom ifrån?
Det var inte alls alltid lätt att växa upp som yngsta barnet i en familj på fem. Man fick kämpa en hel del för att fånga uppmärksamheten och få känna sig lika smart som sina äldre syskon. Minns hur jag under hela min uppväxt längst inne led över att inte vara lika kvicktänkt eller snabbt beläst som min storasyster och storebror. Men, alltid om jag blev ledsen över något som jag var sämre på än andra, så vändes det istället till något annat som jag skulle bli bättre på.
Att få andra att må bra, att växa med sig själv, att trösta, att lyssna och att ge råd och att förenkla svårigheter blev en styrkeförmåga för mig redan som barn. Min bästa egenskap var att alltid utmana livet och samtidigt vända alla svårigheter till positiva möjligheter. När jag sen som ung vuxen började med service och sen vidare ledarskap blev coaching för mig en självklarhet. Jag älskade redan då och mådde bäst när jag fick hjälpa andra. Den känslan är bäst och så välgörande för själen. Jag har alltid fått energi av att hjälpa andra och egentligen aldrig haft så stora behov av att få tillbaka. Den energi jag har fått har räckt till och blivit över, under många år slösades det även bort på energitömmande ”idioti”.
Hej hej! Fin blogg!